Vägen...

Nu föll jag dit igen och skriver här istället för att skriva annat. Det kanske beror på att jag får utlopp för mina tankar när jag skriver. Att skriva spontant och utan rädsla för stavfel är härligt, det rensar i min lätta förvirring. Och för att klargöra så är förvirringen en ny skepnad på horisonten. Det känns som det finns vänskap där. Och vänskap kan vara det som behövs nu, en nytändning. Detta är kanske lite svamligt nu, men det är skönt att skriva av sig det. Det har inte känts rätt att gå och bära på det, trots att det väl kanske inte kommer som någon stor nyhet att mitt hjärta varit en aning splittrat en tid nu. Splittrat av många olika anledningar, inte bara av den kvinna jag haft känslor för väldigt länge. I princip enda sedan jag såg henne för första gången för nära tio år sedan, och tyckte att hon var underbart vacker. Det som känns allra mest knäppt är att jag aldrig kom mig för att berätta det för henne vad jag kände då. Inte för att jag inte vågade, det kom inte upp i mina tankar, tills för några månader sedan. Den lilla anekdoten tillhör väl också allt det backspegeltittandet som jag ägnat sommaren åt. För mycket tankar som rusat runt. Det känns bra att kunna kategorisera allt sånt nu, och veta att automatiska tankar inte är sanning, vare sig dom är positiva eller negativa. Det är bara tankar, det är intryck och tolkningar, och är sällan kataklysmiska omvälvningar.

Lev väl!