Efter en lång natt

Mardrömmar och sömnlöshet har präglat natten, men jag får delvis skylla mig själv. För mycket kaffe och annat misstänker jag. Det blev dock inte något vettigt gjort, läste lite och satt på balkongen en stund igen och lät dom sista försvinna mellan fingrarna. Man kan nu förledas att tro att jag är ledsen och deprimerad, men det är det inte längre. Det är närmast en känsla av förundran över mig själv som den person jag varit. Den person jag nu tänker lämna sittande på sin balkong. Ett gammalt citat från Agatha Christies "Death on the Nile" flöt genom huvudet och klistrade fast sig - "Madmaselle Jacqueline, don't let evil into your heart. Mr Poirot if love can't live there, hate will do just as fine." Jag debatterade en hel del med mig själv om jag skulle skriva detta eller inte. Det kan ju tolkas som att jag är arg och hatfull, men så är det inte alls egentligen, som jag sa innan så är jag mest förundrad. Jag är även lite kluven inför mig själv över att inte varit hundra procent ärlig mot min omgivning. Det är inga lögner, men i en flödande diskussion så utelämnade jag ett litet ord som ändrade innebörd på meningen. För att göra den snällare, men jag tror att den egentligen redan är genomskådad. Sanningen är ju egentligen helt uppenbar om man tänker efter och följer ett logiskt mönster.

Vi får se helt enkelt. Jag skall rikta min blick mot horisonten och sluta ägna mig åt introvert och känslomässig arkeologi. Jag får lämna saker där dom är och inte göra dem värre än vad dem är.

Nu blev det väldigt personligt igen. Jag skall nog ta och sluta med det. Kan fråga mig vad det skulle kunna göra för nytta egentligen. Men det är nog det att jag aldrig vågat blotta mig förut, och nu känns det bra att kunna göra det, utan att oroa sig eller få ångest över det. Det är lite träning över det, för att vara helt ärlig.