Ännu en vecka till ända...

Jag längtar bort, vart vet jag inte än. En längtan att få ställa alla mina misstag tillrätta, och det finns att ta av genom åren. Hitta ett nytt liv att leva. Att få leva som den person jag är idag då. Ändra de beslut jag inte tog för jag var feg, säga det jag kände. Resa dit jag aldrig reste, göra det jag aldrig gjorde. Men vart skulle jag hamna då. Det är den filosofiska frågan jag ställde mig idag. Skulle jag börjat om på Chalmers, som jag ville, men inte gjorde på grund av omständigheterna i mitt liv just då. Vart skulle jag vara nu då, skulle jag vara kvar där än? Förmodligen. Min mentor ville att jag skulle göra det, men jag stannade där jag var. Skulle jag läst historia som jag tänkte ett tag, men vart skulle det burit hän. Jag är inte missnöjd med de goda stunder jag haft, även om jag ångrar mycket jag gjorde sen. Skulle lyssnat på Lars-Göran och aldrig tagit jobbet på LFF. Det brände upp mig fullkomligt, slet mig i små små bitar av vidbränt vrak. Jag försöker resa mig likt fågel Fenix ur askan av mitt forna jag. Jag ser det framför mig varje dag, ser pusselbitarna sakta vändas upp. Tvekar dock en aning inför tolkningen av det mönster de kommer visa då de lagts på plats. Jag vågar inte hoppas eller förutsätta något utan väntar ihärdigt på att mönstret skall börja framträda tydligare. Jag har börjat ana mönstret, men jag kan ju missta mig. Färgerna kan spela mig spratt, och jag litar inte fullt ut på mig själv än.

Igår blev jag anklagad för att ha en fyrtio års kris. Vilket jag idag nog faktiskt börjar inse att det kanske inte är så felaktig beskrivning. Någonstans djupt inne gnager det mig, men vart kan det bära hän. Jag vet inte och jag är än så länge nöjd med det jag har just nu. Chanserna finns en bit bort och det är ingen mening med att stressa. Dom tänker inte springa bort, och läget för företaget ljusnar för varje dag nu i och med att det i princip är klart att vår företagsgrupp blir uppköpt.

Annars har det varit mycket att göra idag. Kalkylen har delats och jag har suttit djupt försjunken i vårt monster exceldokument hela dagen. Förutom när jag blev meddragen att luncha med våra kinesiska kollegor på Gunneboslott. Så nu har jag haft glada diskussioner med vår kinesiske avdelningschef och sett dom lite förundrat, men vänligt pilla i sig den ganska moderna maten där. Den var för övrigt riktigt god, och jag åt långsamt och förundrade över hur fort jag blev mätt. Och att jag faktiskt kände mig mätt på riktigt och kunde låta bli att äta mer. Det var mycket skönt och muntrade upp att jag har full kontroll på min aptit nu.

På fikan blev jag lätt trakasserad av mina vänliga yngre kvinnliga kollegor, som tyckte mina nya byxor var för korta. Det framgår absolut mest när man sitter ned uppenbarligen. Jag får väl leva med det ett tag och köpa lite längre byxor nästa gång. Tur att jag köpte ett par "ful" jeans på Dressman nu då. För jag tänker inte bära dom i "skate:ar" stil, som föreslogs. Det var dock ett vänligt och hjärtligt samtal.

Lev väl!