Natten då det kom...

En kall blek måne tittade fram mellan molnslöjorna, och gränderna ned mot gamla hamnen badade i ett spöklikt ljus. Avlägsna steg ekade mellan husen, tunga steg mot kullerstenen. Ardnen var säker på att det var stadsvaktens sena patrull som långsamt masade sig bort mot Fru Elnas nattöppna krog i Stuvargränd. Allt förlöpte enligt planen och han gjorde sig beredd att tända lanternan för att signalera till den farkost som inom någon timme skulle överlämna en anonym last i utkanterna av den gamla piren. Det ovanliga i sammanhanget var att han nu inte visste vem han lotsade in till kajen. En tanke hade plötsligt slagit honom efter att han sett armékolonen dra genom staden dagen innan. Kunde det vara fiender han nu hjälpte in i staden. Den lille mannen som två veckor innan tagit kontakt med honom, hade gjort allt för att dölja sitt ansikte. Ardnen hade försökt placera den lille mannen, men var säker på att han aldrig träffat honom förut. Kontakter genom gemensamma vänner hade mannen svarat på hans fråga om hur han fått fatt på Ardnen. Svaret hade kommit med vad Ardnen uppfattade som antydningar till munterhet under den mörka kåpan. Obehagskänslorna sköljde åter över Ardnen och han kände sig än mer osäker. Han hade dock sitt rykte att tänka på, inte för att det var mycket att hurra över, men ändå. Det hela kunde var ett test för att utröna hans tillförlitlighet. Ryktena gick vilda i staden om att stadsvaktens nye kapten Walten von Mirr kraftigt hade utökat sitt nät av informatörer. Lag och ordning hade sakta börjat återinföras i staden. Undrevärldens sammanslutningar och familjer hade dragit öron åt sig, och alla var nu osäkra på andras lojaliteter. Ingen var vidare förtjust vid tanken att spendera några månader i slottets kalla fuktiga fängelsehålor. Misstänksamheten hade gjort att affärerna höll på att sina och Ardnen hade svårt att få pengarna att räcka till livets nödtorft. Det var dock ett senare problem, bara att hålla huvudet kallt. Ardnen skakade bort tankarna och försökte fokusera på uppgiften han hade framför sig. Fotstegen hade dött bort och hamnen låg öde. Gamla piren var tom på folk, precis som stuvaren Piet lovat. Han kunde skymta dimslöjor på andra sidan floden och smög långsamt längre ut mot den gamla galgen längst ut på piren. Om en kort stund skulle brandvakten slå två glas över midnatt och Ardnen skulle ge första signalen.

To be continued...