Feber igen...

Från att ha varit mina allra värsta fiender så har faktiskt mina egna tankar kommit att bli en sorts trogna bundsförvanter. När man sållat ut agnarna från vetet och inte är rädd för dom så är det skönt att känna att man är en tänkande och kännande varelse igen. En bland många andra runt omkring sig. Det har gått upp för mig att jag har haft ett stort behov av att bli bekräftad och omtyckt. Det är nog bland annat det som drev mig över ångestens brant. Jag har levt med en inre värld där alla misslyckanden, verkliga eller påhittade, varit katastrofer av enorm magnitud. Ett snedsteg och man är dömd att kastas till hundarna. Jag vet ju nu att två av mina före detta chefer, på olika företag/insitutioner, var mindre bra i det avseendet. För att vara rättfram så hade dom väl utvecklade psykopatiska och sociopatiska drag, mer eller mindre i alla fall. Och en sån person är inte sen att utnyttja andras svagheter för sin egen vinning. Särskilt inte när dom uppenbarligen ser ens blotta existens som ett hot mot deras ställning på företaget/institutionen.
Jag vet ju nu att alla gör fel eller misstag ibland, och att det inte är världens undergång. Det viktiga i sammanhanget är att man erkänner och lär av sina misstag.

Nu blev det en smula personligt igen. Jag verkar halkar tillbaks dit titt som tätt, men jag känner att jag har inget att dölja längre. Jag erkänner mig som jag är och vet att förr eller senare så kommer det komma ut en stark och ny Engas ur det här.
Dagen så här långt har annars spenderats med att mängda ritningar och svara på jobbmail, samt skicka uppgifter vidare till de som är berörda. Tack och lov för webmail i det moderna kontoret.
Så helt misslyckad känner jag mig inte trots min olägliga feber och förkylning. :)

Lev väl!