Stigen slingrar sig...

Det var vackert att köra hit nu på morgonen. Dimslöjor låg över fälten vid Åby och ett blekt motljus fick det att se så spöklikt vackert ut. Det kändes som en bjärt kontrast mot min obeskrivbara sinnesstämning. Oro härjar min själ en del denna morgon. Den inre rastlösheten har gjort sig påmind igen, eller kanske en osäkerhet som gnager. I kontrast mot detta finns en annan växande känsla jag inte kan beskriva, svår att ta på. Får bearbeta den sen längre fram, ta det som det kommer.

Jag har själv nu uppmärksammat den fälla jag föll i ett par gånger förut. Att personer som läser detta tror att man har den sinnesstämmning man hade då man skrev det man skrivit. Man kan ju vara så långt bort, på andra sidan av skalan faktiskt. Och just nu vet jag inte var jag själv befinner mig. Dagens ledord kommer bli konfunderad. När jag väl reflekterat över det med sinnesstämningen i natt, så kom det tillbaks en del annat, som förknippades med den perioden. Det totala kommunikationssammanbrottet och det jag upplevde som utskällningar och irritation, över att man försökte bry sig om den person som skrev. Jag vet inte längre, det känns allt mer som om man levde i två helt separata världar. Jag kom att tänka på ett tidigt DS-9 avsnitt tror jag det är. Där två av karaktärerna står på samma planet, men ser två helt olika saker. Den ena ser en grönskande trädgård, medan den andra ser ett ödelandskap. Den känslan kom över mig i natt. Det känns dock allt mer som om det nu är något jag måste lämna bakom mig.

Lev väl!