Vem vet vad...

Det är ibland svårt att hålla sig klar och tydlig i tankarna. Jag har försökt förklara varför jag föll som jag gjorde, men egentligen. Det var mobbing och trakasserier på jobbet, och ständiga dolkar i ryggen, en karriär som gick åt skogen. Det var dålig kontakt med mina föräldrar, då man förväntas alltid stå i givakt och göra minsta lilla sak exakt när det passar alla andra. Sen så gick allt åt skogen. I en önskan att förklara har jag gjort det mesta fel, och rört upp saker jag nog inbillade mig andra sagt dom ville prata om. Missförstånd och inbillningar efter att rädsla och panikångest satt klorna i mig. Jag är lyckligt lottad som fått hjälp, men det är en lång process man får arbeta hårt med. Det är som en berg- och dalbana, där jag inte längre vill sitta i baksätet.

Det har varit en del svart här nu igen, men inte bara på grund av den person som jag skadat eller vad hon skrivit, även om hon uppfattar det så. Utan det beror även på känslor till andra, som jag bryr mig väldigt mycket om. Känslor jag lite ängsligt inte vet hur jag skall hantera, eller föra vidare. Det finns glädje i mitt liv också nu, soliga leenden och avslappnade stunder, men det är inte lätt i kölvattnet av all osäkerhet. Ibland önskar jag att jag hade en känslomässig "Off-knapp", för mitt problem är väl att känslor inte försvinner eller dämpas över en natt.