Jag har haft en av de besynnerligaste upplevelserna på många månader. Förmodligen på ett år, eller så. Dagen började fruktansvärt, och jag var nära att bryta ihop. Skrev med all den kraft mitt dunkla sinne kunde frambringa. Sen hände det något. Jag bestämde mig för att börja rensa bort orosmoment ur mitt liv. Jag började med Facebook, som jag deaktiverade, inget mer "planlöst" irrande där.
Och jag kände mig plötsligt bättre till mods. Läste Jessicas kommentarer på mina andra inlägg här och kände en sån värme stråla upp inom mig. Sen hände en liten sak som tog mig lite på sängen. Jag hade en diskussion med Åsa. En typ av diskussion vi inte haft på flera år. Det kändes underligt, men väldigt bra på ett obeskrivbart sätt. Den avväpnade mina känslor och det flöt fram ett lugn och en förståelse inom mig. Ett vänligt kamratligt samtal fick mig att se min omgivning klarare igen. Jag känner en röst inom mig som skriker att hjälpa henne, men det är nog tyvärr försent för mig nu. Jag hade min chans, och sumpade den. Dock så gäller samma som för alla mina vänner, min vänskap kommer alltid finnas här.
Mitt grundproblem inom mig från tidigare idag kvarstår, min kluvenhet om hur jag skall agera i den andra känslomässiga situation jag satt mig. Vem vet, inte jag i alla fall.
Jag vet inte exakt vart jag vill komma med detta inlägg, men det kändes bara väldigt bra att få skriva det. Jag är nog lite självutlämnande och exhibitionistisk också. På mitt eget lilla konstiga sätt.
Lev väl!
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment