Ett liv efter...

Livet går vidare, så sant som det är sagt. Ändock finns alltid funderingar över varför man gjort som man gjort. Jag återkommer ofta till funderingar kring att vilja gottgöra de fel jag gjort längst vägen. Ofta har det dock varit inbillade fel och brister, men inte alltid. I eftertanke så vet jag nu att allt bottnar sig in en djupt rotad känsla av självförakt, en rädsla att bli avslöjad som den bluff man vet att man är. En vetskap om att man inte är så bra eller duktig som man ibland får "credit" för att vara. Ett självförakt och en känsla av underlägsenhet, att veta att panik och ångest alltid lurar bakom nästa dörr gör gör publicering av ens alster till en pina. Ett lyckat projekt, på vilket plan det än må var, är alltid bara mer tur, man vet ju alldeles säkert att man är en stor värdelös bluff. Det känns besynnerligt att stå och blicka ned över ett sånt liv ovaninfrån, med nyvunna redskap att hantera rädsla och ångest. Jag vet nu att jag kanske inte alltid gör helt rätt, men att det inte nödvändigtvis behöver vara helt värdelöst eller katastrofalt för det. Dörren är stängd nu, och det som återstår är att se till att kasta nyckeln till den i havet. Jag kan och jag vågar skriva, med hjälp av underbara korrläsare blir till och med stavning och ordföljd rätt. Den som inte vågar vinner inte heller...