I mitt inre...

Jag satt och tänkte lite igen. Det är lugnet före stormen, och jag är trött. En trötthet som nog mest finns inom mig. En mängd saker passerade för mitt inre, som jag först tänkte skriva om. Det känns dock inte som att det är riktigt rätt. Jag har varit alldeles för självutlämnande redan som det är. Någonstans så vill jag nog ha ett eget inre privatliv också. Jag sitter här och känner mig aningen härjad inombords. Det finns en inre smärta som blossar upp över vad jag ställde till med när jag lätt demonerna styra. En smärta som är nära nog outhärdlig. Jag våndas över det jag då åsamkade en person jag älskar. Det känns som en så oförlåtlig handling, men efterklokhet har alltid varit en paradgren för mig verkar det som. Nu har jag gjort det igen, självutlämnande och kanske tanklöst, men jag vill vara ärlig. Någonstans så får jag ta mig samman trots allt detta.