En dag, ett liv...

Jag sitter här nu och skriver lite, skall byta dator strax och fortsätta jobba. Åkte hem lite tidigare för att fixa mat åt Gus och mig. Har precis satt på mig mitt första plåster och känner hur kliandet i fingrarna långsamt försvinner. Tackar tusenfalt än en gång Rickard. Det är nu hög tid att göra upp med det sista som är kvar av Engas. Och börja med att fördriva den last han lämnat mig med.

På jobbet idag har jag hållit i en lång kurs för våra kinesiska kollegor. Det gick bra, tog i och för sig längre tid är beräknat, men det gör inte så mycket. Det känns bra i hela själen att klara av något sånt igen. Att kunna prata improviserat inför människor och inte låsa upp mig. Det börjar släppa lite nu faktiskt, kanske skall testa mig på att spelleda nu snart igen. I övrigt så var det kaos på jobbet, ett par detaljer hade blivit fel på en kinesisk båt och min kollega höll på att få fatt på folk som skall kasta sig dit på torsdag. Samtidigt som vi försökte diskutera vad han skall ha med sig till Tyskland i morgon, en mycket spännande situation. Vi får väl se hur det går, skall skriva rent vår frågelista nu i alla fall.

Jag har under flera dagars tid varit väldigt personlig av mig. Det känns kluvet att vara det. Att skriva av sina innersta tankar, även om jag hållit en del inom mig. Sånt jag bara vill säga till dem det berör. Jag har funderat lite mer på det där och jag tror att det nog är bättre att lugna mig än mer, att prata personligt istället. Det är trots allt personliga frågor det gäller.
För jag känner inte längre mig själv. Jag känner Johan inom mig, en annan personlighet, kanske den gamla. Den bortglömde urinvånare som fördrevs från sin boning av rädsla och ångest. Det jag fruktade med denna process var inte något att frukta, utan motsatsen. Eller kanske möjligen för Engas, ohcj ag kan inte låta bli att skratta åt liknelsen med den usle Mr Hasselhoff.
Jag skakar den bilden från mitt sinne, och känner befrielsens vindar som får mina sinnens murar att rämna. Jag reagerar på sätt jag inte kan förutse, ser sånt jag aldrig tidigare anat och säger sånt jag inte vågat. Jag ser så mycket skönhet som aldrig kommer bli min. Den finns i vardagen, den finns i mitt sinne. För jag är en ingen.

Lev väl!