...intet nytt.

Livet ramlar på, nya spår blir snart invanda och bekanta. Jag vet inte riktigt vad jag skall ta mig till längre, känner mig ibland som om jag faller sönder i små små fragment. Men nog med självömkande nu, det hjälper inget till och jag vill inte ha det, fast det känns aningen bättre än mitt gamla självförakt.

Jag däckade givetvis tidigt igår med, eller relativt iaf, men vaknade vid två som vanligt. Lusten att var kvar i sängen var som bortblåst, så jag gick ut ett tag och satte mig hos den del av mig själv som sitter på balkongen. Betraktade himlen och frös lite lagom, funderade en del och kände faktiskt lite hopp inom mig. Lugnet består även om vettig sömn verkar lite långt bortanför min förmåga nu mer. Så det är bara att fortsätta och dricka kaffe, baljvis.

Fast egentligen så undrar jag varför jag skriver detta egentligen, men som jag sagt tidigare det känns bra. Jag kan göra det nu, utan att oroa mig, så hur fånigt det än blir så känns det bra och är det värt det.

Lev väl!