På krumma ben...

Här sitter man nu med underbar värk i låren, men det var det värt. Vågen har fortsatt dala nu, och dallrar på den nästan lite magiska gränsen 110 kg. Nu är dom flesta kläderna i min garderob larvigt stora. Min största skjortor 4XL är som tält. Det skulle med lite vilja och våld få plats två Engas i dom.

På tala om honom. Det är en person jag inte visste vart jag skulle göra av. Det han representerar är en perosn som inte längre är jag. Så vad gör man då egentligen? Eftersom min hjärna var som en Duarcellkanin igår kväll så blev det en del tankar på ämnet. Så jag beslutade helt sonika att Engas är död. Han är borta nu, finns inte mer. Vi får se om det är för alltid, men jag kände att inget som han står för är något jag vill ha tillbaks. Jag vill vara en ärlig, självständig, snäll och kamratlig Johan ..möjligen kan man få säga Englund också. Med tiden skall jag byta ut alla dom mailadresserna också. Att blicka ut över horisonten och känna att det finns plats för en nystart, det finns mer än min gamla introverta ångestladdade världsbild.

Så det är kontentan, Engas är död och borta ...skall begrav honom i en av dom små pappkartongerna som ligger och skräpar lite här och var hemma. Dom skall bli ett avslutat kapitel dom med.

Jag har även bestämt mig för att ändra mitt viktmål. Till påsk skall jag väga 90 kg. Det är görligt. Det känns i hela kroppen, träningen och promenader var det jag behövde.

Lev väl!