Landet bortom

Jag har blivit en varannan dags människa, än mer berg- och dalbana med toppar och sänkor. Ena dagen sömn andra sömnlöshet, hopp kontra förtvivlan, glädje kontra sorg, nyfikenhet kontra saknad. När vet man vad man vill egentligen, men vad spelar det för roll när vilja inte finns på andra sidan. Man kan försöka vara snäll och vänlig tills man blir blå i ansiktet, det uppfattas bara som negativt ändå. Mitt liv verkar alltid ha präglats av att aldrig få en andra chans, jag är alltid den som döms först och hårdast, eller så kanske det kändes så för att jag tog åt mig så. Kritik upplevdes alltid vara riktad mot min person, alltid till för att skada. Så var det ju inte, det var ofta tvärtom, människor som brydde sig en gång i tiden, som man svek och gick sönder över. Jag ser nu att min stig kantas av bekantskaper jag alienerat på grund av att till sist så har alltid min panikångest tagit över, och ridit den i botten. Ibland, i vargtimmen, önskar jag att ljuset i tunnel verkligen var tåget. Det känns hårt att ha krossat så mycket utan att vilja det, som en blind elefant i en porslinsaffär eller som om man suttit i baksätet på sitt eget liv.