Att erkänna sina brister

Dagen började tidigt idag. En stor mängd uppgifter som skulle hanteras och kollas så det är rätt. Det var mycket folk i rörelse i korridorerna idag också, och uppmärksamheten var inte på topp alltid. Saker stör mig lite väl mycket nu tror jag. Det är så trevligt att prata med människor nu när man är mer öppen och klarar av att förstå. Vår stora offert löper annars på utmärkt och jag känner att jag gör nytta. Min åsikter värdesätts och jag känner mig hemma. Vår avdelning har börjat sätta sig nu mer efter omflyttningarna också, och det känns lite som en sorts familj.
Vårt möte om reklamationer idag var mycket givande och konstruktivt kändes det som. Det skojades friskt och stämmningen var underbar. Kanske lite beroende på att vår enhetschef flög iväg till Iron Mountains i morse. Det skall bli besök hos våra samarbetspartners i USA och förhandlingar om nästa etapp i projektet där.

Lagom till lunchen hade solen tittat fram och det blev ännu en lång skön promenad. Denna gången fanns det ett mål också, att inhandla batterier på K-Rauta. Väl där lullade vi runt en del också, kollade på svinigt dyra grillar och larvigt söta lampor. Allt som allt blev det en mycket bra promenad.
Dagens ganska hastiga lunch sen var sallad och fläskkarré. Mina potioner har blivit avsevärt mindre nu och det känns i hela kroppen att magsäcken blivit mindre. Vikten fortsätter att rasa och jag mår utmärkt i både kropp och själ. Jag börjar bli en hel människa igen. Och ångrar så djupt att jag inte fick tagit tag i detta tidigare. Det smärtar mig så djupt så det är knappt beskrivbart med ord.

Jag hade givitvis lyckats förtränga att det var dax för Gus utvecklingssamtal idag också. Men som tur var så påminde Gus mig om det. Det förlöpte dock bra sen. Han verkar ha lite svårt med ett och annat, och jag känner igen mig i det och ser mig själv i honom. Så där måste jag verkligen sätta in en stöt nu och stötta honom, så att han inte faller i de gropar jag gjort. Det blir till att samtala om det och ge honom allt stöd jag kan nu när jag förstår.

Nu på kvällen tänker jag bara slappa, inte känna någar måsten eller någon press. Mina hobbyprojekt får vänta lite. Det ligger trots allt ganska bra till och jag ge mig tid för mig själv också. Det är så skönt att kunna prioritera och inte känna ångest över allt som man inte gjort, utan bara känna sig nöjd med det man verkligen presterat.

Lev väl!