En oas

Tillbaks från mitt möte känns det som att jag är på väg någon vart, trots grova närmast oförlåtliga klavertramp. Det känns lite som en stärkande oas i ett känslomässigt ödeland. Det är inte många svar man får, men frågor man inte förväntar sig, som får en att stanna upp och tänka efter. Varför gör jag saker? Varför projicerar jag mina egna farhågor, rädslor och känslor på andara? Varför är mitt tidsbegrepp ur fas? Dagar har känts som månader och år. Jag är lyckligt lottad som fått denna chansen. Vad hade hänt om jag sökt den tidigare? Sanningen är dock inte så rolig. Jag hade nog inte fått den på detta sättet tidigare.
Jag har redan sagt det, att jag måste ta hand om mig själv nu, se till att komma tillbaks på spåret och sen tuffa vidare. Beta av en kontrollstation i taget, till slut så når jag någon form av mål. Och blir frisk i den mening att jag kan hantera och leva med mig själv.