Regn...

Det kändes i hela kroppen att det skulle bli en lång dag idag, men jag kortade ned den avsevärt. På jobbet var det aningen rörigt, mest bestående i att leta uppgifter vi kanske eventuellt glömt och som vi borde ha med i vår offert. Mycket uppgifter som skall föras in i olika datalistor, och väntan. Försök att få klarhet via våra tyska vänner, och traggel med leverantörer angående om anbud inkluderade det ena eller det andra. En ganska tuff dag, men jag bröt upp tidigt, får ta och återuppta arbetet tidigt i morgon, hoppas bara att uppgifterna kommit då.
Hann med en promenad idag dock, en relativt lång och uppiggande runda.

På vägen hem så gjorde jag plötsligt helt om och körde till mitt tänkarställe på Ramberget. I och med det så glömde saker jag satt på min att göra lista idag. Det får det dock vara värt, i viss mån i alla fall. Tog en runda runt berget och satte mig sedan, regnet avtog och jag blickade ut över staden. Det är något särskilt med det. När jag satt där sprack himlen upp delvis och jag kände solens sista värme försöka tala med mig. Mina tankar flöt runt och jag kände mig som om jag haft små nanorobotar som susade omkring och kopplade om i min hjärna. Sortering och analys av dom fungerar mycket bättre nu. Min rädsla och ångest är i princip borta eller under kontroll, och pressar inte längre in mig i mentala återvändsgränder. När man mentalt tittar upp utan skygglappar så ser man vägarna, de finns inte längre några återvändsgränder. Jag vet nu att jag alltid varit rädd för att göra fel eller bort mig. Alltid tagit på mig skuld så fort jag upplever att något är fel, alltid varit den självpåtagna syndabocken. Jag ville så gärna vara snäll och vara alla tillags, så till den milda grad att vissa delar föll bort. Felet är väl när man inte ser andra personer för det dom egentligen är. Man ser sin egen inbillade mentala bild som fastnat och som inte är sann. Allt man försöker bli fel, och vänds inombords mot en, och ger upphov till än starkare impulser att vara till lags. Rädslan att göra bort sig och göra fel sätter det rationella tänkandet ur spel, och förmågan att prata med det.
Det är nu upp till bevis om allt arbete fungerar. Kan jag hantera min rädsla och ångest? Det känns så inom mig. Rädslan att prata börjar ge med sig även om det är lite svårt att alltid formulera sig på ett förståeligt sätt. Det finns inget fel eller rätt, det som betyder något är försöka och att inte få panik när något inte riktigt funkar. Att förstå allt detta nu känns bra. Det känns som en delseger inom mig.
Ensamheten och delar av den saknad jag känner kan jag inte göra så mycket åt. Känslor är känslor och dom läker förhoppningsvis ut med tiden. Mitt plåster i tillvaron är det jag får sätta visst hopp till.

Det jag skrivit här är väldigt personligt, det vet jag. Och att jag hänger ut det är ett led i att jag försöker få mig själv på rätt köl. Visa för mig själv att jag kan prata om mig själv nu.
Detta kommer dock bli det sista så pass personliga inlägget. Detta får vara ett avslutat kapitel nu, och blicken skall hedanefter vara riktad rakt famåt. Det som finns framför mig skall få all uppmärksamhet och rädslan för gamla oförrätter skall aldrig igen få styra mitt beteende.

Det var den uppgörelse jag gjorde med mig själv uppe på berget. Vilka mina budord jag tar med mig därifrån är kommer jag inte avslöja. Det får visa sig för dem som kommer finnas i min omgivning och mitt liv.

Lev väl!